Köttflytt
Den här bloggen har officiellt blivit wordpressad. Uppdatera era rss:er och bokmärken. Puss.
Back to the grind?
Åh här finns en blogg. Lite misskött, minsann. Kanske jag ska råda lite bot på det.
Trött
Jag vill så gärna prata, men ingen frågar.
Så prioriterar dagens ungdom
Några 17-(ish)åringar snackade matlagning på tunnelbanan. Tillåt mig att parafrasera.
Ungdom 1: ... och när du har rivit gurkan så pressar du den med händerna och blandar med krämfräschen. Jag vet, det låter helt sjukt äckligt men du ska pressa ut vattnet med händerna.
Ungdom 2: Visste ni att gurka innehåller typ 90 procent vatten?
Ungdom 1: Alltså, Gävle. Vad är det? Är det ett landskap eller en stad?
Ungdom 3: Det är en stad. Ligger typ strax söder om Jokkmokk.
Ungdom 1: Allvarligt? Jag har alltid trott att det var typ ett landskap eller nå't.
Ungdom 4: Jokkmokk? Finns det stället på riktigt?
Ungdom 2: Visste ni att två procent av Sveriges miljonärer bor i Jokkmokk? 38 procent bor i Danderyd.
Själv har jag i dag införskaffat ett Playstation Portable-spel och den första säsongen av Heroes. Allt till det skapligt överkomliga priset av 475 kronor. Nu sitter jag här och funderar över vilka som prioriterar bäst i sin allmänbildning; gårdagens ungdom, eller dagens?
Osande ordförråd
På bussen i morse satt en liten pöjkvasker i en barnvagn. "Bajs. Bajs. Bajs bajs bajs", skanderade han glatt. Det hade nog hans stolta föräldrar lärt honom.
Dylik utbildning kommer käre bajspappa Joel att få ägna sig åt om ett par år. Grattis, säger vi på redaktionen.
Barndomsminnen, del 666
En eftermiddag i Falun fick jag min musiksmak rejält utskrattad. Det var folkmusikfestival, stan var pyntad i minoritetsflaggor och manchesterbyxor och panflöjter och vi var där för att bo i tält och hänga med hippietjejer. Som man ju gjorde som 18-åring. 
Samma dag hade jag införskaffat ett bättre begagnat ex av powerlädermetallarna Running Wilds skiva Blazon Stone. I konvolutet finns bilden till höger. Orkesterns scenkläder såg alltså ut så, i herrens år 1991. I ärlighetens namn ser de ut ungefär likadana ut nu, fast med något mindre hårsprej.
Samma dag hade jag införskaffat ett bättre begagnat ex av powerlädermetallarna Running Wilds skiva Blazon Stone. I konvolutet finns bilden till höger. Orkesterns scenkläder såg alltså ut så, i herrens år 1991. I ärlighetens namn ser de ut ungefär likadana ut nu, fast med något mindre hårsprej. Det där konvolutet fick tältgrannen - en vän till en vän, som det så vackert heter - tag på. Och så lycklig han blev. Han skickade runt bilden bland sina polare, som givetvis hade rätt smak. De skulle aldrig nedlåta sig att lyssna på ostig tysk metal. Nej nej. Visste man rätt lyssnade man på Ramones. Ett band som var på konstant dekis under hela sin karriär.
Jag gillade också Ramones. Jag lyssnar fortfarande på både dem och Running Wild. Så här på ålderns höst funderar jag på vad som är löjligast; att klä sig i nitar och läder för att det säljer plattor (hej, Johnny Ramone), eller för att man är tysk och därmed smakmässigt handikappad (hej, Rock'n'Rolf). Jag vet faktiskt inte.
Ett öppet brev till den samlade svenska kvinnligheten
Det är dags att sätta ner foten nu. Lykke Li-knuten - lägg av med den. Det vi ser här till höger är faktiskt inte okej. Det vackra hårsvallet blir en abnorm, formlös massa. Som ett tentakelförsett cyklopiskt monstrum ur en H P Lovecraft-novell. Det är den kvinnliga motsvarigheten till att gå ut iklädd mysbyxor, keps och morgonstånd. Inte helt färdigt. Inte riktigt klokt. Jag förstår att Sofi Fahrman och Isabella Löfhvengriph och en hel radda andra kändisar säkert endorsar knuten. Lykke Li gör det ju definitivt, i all sin visdom, fylld av decennier av äkta livserfarenhet.
Vi män? Not so much. Så bort med skiten och kamma till en riktig frisyr.
Snövit och de sju headbangarna
För en lantis som mig är Stockholm otroligt multikulti. Här knuffas olika språk och etniska bakgrunder med varandra varje dag på tunnelbanan.
Efter en dag på Where the action is kan jag dock konstatera att rockmusiken och dess anhängare är lika kritvita som de varit sedan Phil Lynott led drogmartyrdöden 1986. De enda svarta barren i sikte sitter på gotharna. Och Dregen.
Oh, smärta, ditt namn är Axel
Den senaste månaden har jag hunnit med en hel del: Blev nedlagd och uppsagd. Blev därmed ekonomiskt oberoende. Blev headhuntad för nya jobb. Fick en ny lägenhet. Köpte en ny soffa för att fira lägenheten. Funderade över framtiden utan att för den skull bli ett gram klokare. Blev lite småförälskad på avstånd. Var helt övertygad att jag hade cancer. Tackade till och med nej till jobb.
Nu har jag fått någon slags tropisk könsmuskelsjukdom i vänstra axeln och kan inte röra mig utan att kvida patetiskt av smärta. Jag har en muskelknut så stor att den skrapar mot lungan när jag andas. Och i morgon ska jag gå på rockmusikfestival.
Fem enkla åtgärder som skulle göra världen gladare
1: Byt ut alla biltutor mot ringklockor.
2: Tvinga alla att titta på That '70s Show.
3: Tapetsera utsidan av Sergelskraporna blommigt.
4: Gräv kanaler i stället för att bygga vägar.
5: Inför slipsförbud för politiker.
Punkt
Parafraserat meddelande från SL:
"För allas trevnad och säkerhet, var god ta med din tidning från tåget."
Så jag tar min tidning och går.
"För allas trevnad och säkerhet, var god ta med din tidning från tåget."
Så jag tar min tidning och går.
Kärlek, continued ...
För övrigt får jag intellektuella och ideologiska vårkänslor för Katrine Kielos sisådär var fjärde vecka, när hon krönikerar i Fokus. Väck med Mona, in med Katrine som partiledare.
Vårkänslorna är besvarade
Det mest kärvänliga som finns är nytumlade badlakan. Jag kramar och kramar och kramar dem, och de älskar mig varmt tillbaka.
Mitt kungarike för en papplåda
En alltid pålitlig publikation skriver i dag att SMHI statistiskt säkerställt årets vår. Skönt, tänker jag; så här lagom till bokrea och födelsedag och annat februaristök.
Därför lämnar jag handskarna på hyllan och tar en promenad. Ledset noterar jag att solen smeker mina kinder från en lite för låg vinkel - ögonen tåras av ljus och vårvindar. Så jag smiter in i en butik och försöker dra mitt strå till kommersens stack. Men prylen jag vill ha (en låda, stor som en tidsskriftssamlare, fast just en låda, för just tidsskrifter) existerar inte i vårens kollektion av papprodukter. Måste jag hemmasnickra den, av kartong och dyr canvas? Tips mottages med glädje.
Därför lämnar jag handskarna på hyllan och tar en promenad. Ledset noterar jag att solen smeker mina kinder från en lite för låg vinkel - ögonen tåras av ljus och vårvindar. Så jag smiter in i en butik och försöker dra mitt strå till kommersens stack. Men prylen jag vill ha (en låda, stor som en tidsskriftssamlare, fast just en låda, för just tidsskrifter) existerar inte i vårens kollektion av papprodukter. Måste jag hemmasnickra den, av kartong och dyr canvas? Tips mottages med glädje.
Om jag hade varit bög hade jag ...
... varit kär i George Clooney. Eller Jan Gradvall...s penna.
